Fråga Fresia

Jag har en dotter. En alldeles fantastisk, omtänksam och klok dotter. Jag älskar henne innerligt. Har jag sagt det?
I allafall.
Hon har en blogg. Där hon skriver väldigt trevligt och roligt. Jag svarade på ett inlägg hon hade skrivit om frustration. Hon svarar mig väldigt kärleksfullt bl.a. med orden "Fråga Fresia".
Roligt tycker jag.
Men det jag också vill säga med detta är att hon vet. Hon kan. Hon förstår allt detta själv faktiskt. Hon är jätteklok. Så eg är det inget unikt jag säger. Det är bara det att hon ibland inte ser själv det jag säger . Just för att hon blir så frustrerad.
Och det är så jag tror att vi fungerar. Alla vi människor.

Vi blir frustrerade, irriterade, eg lite förblindade. Vi ser inte att vi slösar energi i onödan. På människor eller saker som man inte kan göra ngt åt, förändra.
Jag går då och då i den fällan själv. Bl.a. på jobbet.
Människor som kommer in och pratar. Om allt och ingenting. Och man funderar - varför kommer dom hela tiden? Det är inte för att fråga saker (ibland kan det vara det med) utan oftast handlar det om att de vill berätta. Vad de gjort eller kommer att göra.
Varför?
Ja, många ggr av den enkla anledningen att de vill bli bekräftade.
De sitter inte där för att jag alltid är så smart och kan svara på frågor. De sitter inte där för att de måste berätta, jag måste veta.
De sitter där för att jag är en god lyssnare. Eller den enda som finns till hands ibland kanske. För att de måste ha ngn som lyssnar på deras unikum, deras ego. Ngn som ska bekräfta att de gör rätt, bra, allt ser lysande ut.
Och vad ger det mig? Förutom tidsbrist. Som gör att jag får jobba på kvällarna. Ingenting.
De är energitjuvar helt enkelt. Folk som stjäl energi av andra men inte ger ngt tillbaka.
Och man ska försöka undvika sådana. Lättare sagt än gjort förstås. Men så är det, jag går i fällan, alla går i fällan. Ibland.
(himla långt inlägg det här men det ligger mig varmt om hjärtat om man säger så)
Så, dottern går i fällan fast hon vet. Och jag går i fällan fast jag vet. Man behöver inte fråga Fresia om detta, man behöver bara ibland bli lite påmind om det...
Sen är det ju också så att jag kommer alltid finnas där för att fråga. När det gäller dottern. Sonen. Barnbarnen. Bara som ett stöd, en liten påminnelse när de eg vet men behöver en liten puff. För dom ger mig energi. Dom ger mig lycka. Jag älskar dom.