Är det inte märkligt iaf? Igår kväll åkte Lillan tillsammans med sin mamma (och hennes familj) till Thailand. Det har alltså bara gått ngr timmar.
Jag brukar inte träffa Lillan varje dag.
Så hur kan man då sakna redan nu? För det gör jag.
Det måste bero på det långa avståndet, tanken på vad som kan hända så långt "hemifrån".
Jag känner mig helt enkelt lite orolig.
Och Lillans pappa är ledsen. Han gråter. Min son. Och vad gör det med ett modershjärta?
Det gråter också.
Samtidigt känner jag glädje också. Jag har haft Mellan och Storan här inatt. Jättemysigt. Mellan har dock redan åkt då han har en livsuppgift här i livet, nämligen att susa fram som en grandios, kraftfull kille på det hårda vattnet. Vad kan man säga om det? Inget.
Förutom att trots att han förstod att han skulle vara lite trött idag om han sov hos mormor så ville han göra det ändå.. Det är kärlek det......
Storan är kvar. Full av glädje. Han får nämligen tillbringa tid med den kompis han kanske gillar allra mest? Vad kan vara bättre? Så jag ser honom knappt här "uppe" hos mig. Han är 2 trappor ner. Men jag känner honom, vet att han finns där.
Så saknad, ledsnad och glädje. Känslor som livet är fullkomligt fullt av. Och vad vore livet utan dessa spectrum av känslor? Antagligen ganska torftigt. Men visst är det jobbigt ibland?
See you
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men visst är det. Å ja jösses, så fort jag tänker på lillaSöt så, usch, jag blir så ledsen. Å tanken på att mina storestarkebror gråter, det är ju näst intill outhärdligt.
Å tänk, jag som ibland kan vara sååå himla less på stor och mellan, faktiskt så saknar jag dom redan även om jag redan nu vet att jag kommer att bli galen när dom kommer hem, om dom börjar bråka. Känslor är svåra å konstiga.
Love you. Puss å glöm nu inte anta min utmaning;)
Ja känslor är knepiga. Men det är väl också dåm som gör livet värt att leva. För hur skulle det se utom vi inte hade ngr? hua....
puss
Skicka en kommentar