Min käpphäst - det egna ansvaret
Har idag haft ett allvarligt samtal med en medarbetare bl.a om dennes dåliga prestationer. Genomgående i samtalet framkom det från medarbetaren att arbetsgivaren(ag) hade ansvaret. Tycker vi (ag) att det är dåliga prestationer så får väl vi (ag) åtgärda det gnm olika lösningar. Alltså inget eget ansvar.
Och jag förstår inte alls.
Hur kan man som vuxen frånsäga sig det egna ansvaret? Dvs. vad är min del, vad kunde jag gjort etc?
Och jag tycker detta är ngt återkommande, ngt man träffar på ständigt och jämt. Kommentarer som att -"det var ingen som informerade mig - det var ingen som sa ngt".
Men jag undrar ofta då - "har DU frågat- har DU letat fram mötesprotokollet och läst igenom vad som beslutats - har du kontrollerat om ngr nya tider är bokade" etc etc. Och detta gäller inte bara i arbetslivet utan i det vardagliga livet också. Allt som oftast stöter man på människor som har denna hållning att det är alla andras fel, inget eget ansvar.
Nu har jag förstås en teori om varför vissa människor gör så. Och skulle den teorin stämma så borde jag inte bli så förvånad utan vara lite mer förstående istället. Jag tror nämligen att om man är väldigt osäker, lätt får skuldkänslor, lätt lägger på sig själv så blir det till slut för jobbigt att bära. Bära denna enorma skuld över att man är så usel. (Och den ilska det väcker). Så man "försvarar" sig, man läggger ut på andra, man kan/orkar/vill inte se den egna delen.
Som sagt, då skulle man väl eg vara lite mer förstående? Javisst, i vissa lägen/situationer kan man vara det. Va sjutton, alla har vi våra tillkortakommanden.
Men å andra sidan. Om man som vuxen återkommande hamnar i situationer där man får "försvara" sig, lägga ut skulden på andra etc. Kunde man inte då tänka att denna vuxna person skulle reflektera lite? Fundera över varför man hamnar i såna situationer.
Och om man dessutom arbetar med människor som mår dåligt i både kropp och själ (vilket vi gör) - kunde man inte då begära att en sådan person skulle reflektera lite över det egna jaget?
Hur ska man annars kunna ge andra ngn form av vägledning?
Svåra ting, svåra funderingar. I alla fall så slår jag ett slag för det egna ansvaret.....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Jag tycker att man kan ha alla orsaker i världen till att må dåligt, agera på knäppa sätt osv men det fråntar en inte det egna ansvaret. Att bli vuxen innebär att jobba med sina svaga sidor och se till att sköta sina åtagandet oavsett om det är i jobbet eller privat.
Jag slår oxå ett slag för det egna ansvaret!!
När man tar ansvar i stort och smått mår man oxå bättre!
Kramar från en som sliter som faan med att ta ansvar för sig själv och släppa ansvaret för andra!
Jag håller med det är samma sak när det gäller barn..
Många föräldrar ser inte sitt eget nsvar när det gäller barnens beteende..
Det är skolans ansvar att de uppför sig i skolan..
Det är samhällets ansvar hur de uppför sig på stan..
Man var finns föräldra ansvaret ?
Om man bygger en stabil grund för barnen beter de sig inte illa det är föräldrarnas ansvar..
Vi hade den disskussionen med en annan förälder på dagis.
Deras dotter hade sparkat min Nici i magen..
De föräldrana ansåg att det var dagispersonalens ansvar...
Ja kanske jut på dagis men det är väl mitt ansvar som förälder att lära mitt barn att inte slåss eller..
Men det är så lätt att försöka smita från ansvar...
Jag kan bara säga att jag håller med er alla i den här diskutionen. Helt klart så måste vuxna ta sitt ansvar!
Å det oavsett om man är chef el inte.
PANG!!
Puss
Jag håller med föregående talare helt och hållet.
Kram Mamma C
Himla irriterande. Hela mitt långa svar bara försvann!! Brukar det vara så?
Iaf så skrev jag ungefär så här
Bettan, Pernilla, Sabina och Mamma C
Trevligt att ni tycker som jag i detta då det känns så angeläget. För jag tror att detta med ansvar är en stor sak som börjar i tidig ålder (som Pernilla skriver ibland redan på dagis). Och jag tror det finns en hel drös med barn/ungdomar som går omkring och inte har en aning om vad det innebär att ta ansvar. Vilket gör att man kan göra som man vill, såra den man vill, aldrig behöver ta hänsyn etc etc.
Så det är en stor sak, angelägen sak.
Sen kan det vara som Bettan säger, ibland måste man jobba på att släppa ansvaret också vilket inte alltid är så lätt.
Tror ämnet kommer tillbaka ngn gång, åtminstone i denna blogg...
Kramar o pussar
Skriv upp mig till listan. Håller med om att det är så allt för ofta. hörde dom dåliga bortförklaringarna ett par ggr i den här veckan. Kan nog ha kommit nån från mig med och det får allt ta å bli en bättring där. Kramis
Intressant. Har haft samma funderingar även jag och det är oerhört frustrerande när andra, speciellt på mitt jobb, lastar över ansvaret på "någon annan". De undrar varför de inte kommer vidare i arbetslivet. Jag vet svaret. Är man inte beredd att ta ansvar och ta konsekvenserna av det hela kommer man ingen vart och då får man vackert stå kvar och stampa på samma fläck.
Ps. DU har en rolig och tänkvärd blogg! Vill passa på att önska dig en trevlig helg!
//Johanna
CiCCi
Skriver upp dig på listan.... Men visst är det så, ibland slinker det ur en själv. Men det viktiga är nog att man jobbar på det, försöker se det.
Stor kram
Johanna
Varmt välkommen till min blogg. Precis, har fått samma fråga på jobbet också. Det är som om folk inte riktigt förstår? Att ta ansvar är ju eg A o O. Oerhört intressant att diskutera bland vänner ibland.
Tack för att du gillar min blogg. Jag är glad och stolt över att Sabina fixade den. Och jag tycker det är ganska spännande faktiskt att kunna få utrycka en del av sina tankar så här.
Önskar dig en trevlig helg själv!
Skicka en kommentar