Det bara kom över mig!
Plötsligt igår när jag skulle gå och lägga mig kände jag mig väldigt tacksam.
Tacksam över att jag (med största sannolikhet iaf) skulle få vakna imorgon bitti. Att det skulle vara söndag och jag kunde dra mig lite, kanske slumra om en stund. För att sen gå upp och äta frukost. Utan att må dåligt, utan att ha väldigt ont ngn stans. Bara en sån enkel sak.
Har nog aldrig riktigt känts så tidigare, på detta tydliga sätt.
Jag tror det beror på att jag oroat mig ngr dagar.
Jag följer (tillsammans med flera hundra andra) en tjejs blogg där hon skriver om sin kamp mot cancern. Och de senaste dagarna har hon inte orkat skriva. Och det är så ledsamt.
Så plötsligt kände jag denna tacksamhet. Att få må så pass bra som jag gör.
Idag var jag på kalas. Mellanbarnbarnet, Albin, fyllde 8 år. Jag älskar honom. Jag tror att han tycker om mig. Och jag brukar känna mig glad och tacksam över det.
Just idag kändes det riktigt riktigt mkt i hjärtat....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Ja du mammsen jag känner precis som du. Tacksamhet.
Jag har oxå varit sjuktorolig för Sabina, så skönt att hon har nära och kära som kan uppdatera åt henne.
Hos Albin är du favorit, så är det!
Kan inte hjälpa det med men tårar rinner, det var ett fint inlägg det här.
Love you.
Puss
Bästa dottern
Visst blir man orolig va?! Men mitt i oron vaknade denna tacksamhet. Ibland säger man att man är tacksam för man vet, intellektuellt, att man borde vara tacksam. Men ibland KÄNNS den. Som denna gång. En ganska fantastisk upplevelse. Nästan lite andlig...
Och jag tror den gjorde ngt. Med mig. Men jag vet inte ännu. Vi får se.
Tror också jag är favorit hos Albin. Vilket känns fullkomligt fantastiskt.
Honey, glada tårar hoppas jag?
Älskar........
Puss
Försöker leva efter måttot att ta vara på varje dag och uppskattar, ju mer jag blir medveten om det, att jag kan gå upp ur sängen varje morgon och gå till jobbet. Eller bara ligga kvar och mysa med min sambo när det är helg. Det är inte bara Sabinas kamp som påverkar mig, men just nu får hon mig att se livet ur ett större perspektiv. Vilken kämpe och fantastisk person hon är!!!
Brukar ibland säga till mina elever som tränar hos mig att vi är så lyckligt lottade som faktiskt kan gå och träna och använda kroppen till det är den är ämnad för.
Nu håller vi tummarna för Sabina och hennes kamp och att hon kunnat vara med på Bokreleasen ikväll! //Johanna
Livet är så konstigt. Undrar om man inte är sammanlänkad på nått sätt med dom man tycker om och känner sig nära. Just i dag när jag går omkring med gråten i halsen efter ett mycket fint samtal om vad som händer när vi dör med älskade kloka Isak och har tankarna på en av mina bästa vänner som dog i cancer så skriver du, min älskade vän, detta inlägg på din blogg!! Besynerligt och fantastiskt! Jag känner oxå en stor tacksamhet över att jag lever, mår bra och att få ha såna fina, underbara samtal med så kloka små killar! Men (med tårarna rinnande) jag saknar min Malin! Som Mattis i Ronja Rövardotter sa: Hon fattas mig!
Åå Bettan, jag träffade bara Malin fyra fem gånger men på dom gångerna fick jag en bild av en otroligt fin människa, hon gick samma klass som min man så vi pratade lite när vi sågs. Så sorgligt, klart att hon fattas dig.
Kramen
Malin var den personen (förutom din mamma) som visste det mesta och lite mer om mig. Du vet dom där hemska sakerna som man knappt vågar erkänna för sig själv. Hon var oxå brutalt ärlig, jag behöver det ibland. Och man vet att man är bästa vänner när man får höra det man vet är sant men inte vill höra. Och veta att den personen kommer älska mig i min uselhet. Ja, det är tomt!
Fast jag mår bättre igen och känner mig rätt glad och ännu mera tacksam för jag pratade med din underbara mor i telefonen.
Många kramar, jag ska titta vidare på rullisar!
Johanna
Javisst är det så, man uppskattar mer och mer glädjen att få leva det liv man valt, att vara frisk, att ha nära och kära. Och jag gör det, verkligen. Men denna gång kändes det så "fysiskt", så otroligt varmt. Du vet, så man vill ta hela världen i famn och säga - känner ni?
När det gäller Sabina så hoppas jag verkligen att hon orkar ikväll. Och hela vägen fram till sin behandling i Uppsala!! Har sällan skådat ngn som kämpat så med en helt fantastisk positiv inställning. Där hon har njutit över att få sova åtminstone 3 timmar. Få äta frukost med familjen. Att få se ett TV-program hon gillar. Otroligt tycker jag. Och ngt man kan lära sig av.
Ha det gott Johanna
Bettan
Ibland händer det så. Man tänker på ngt och så träffar man på ngn text eller ngn som pratar om det. Dom där märkliga men fantastiska sammanträffanden i livet. Jag vet att du saknar Malin, vet att hon var väldigt viktig för dig. Jag tycker det känns skönt att du saknar Malin fortfarande. Så att tårar rinner.
För det är varje människa värd. Att ngn minns. Och gråter.
Och att ha haft det unika som ni hade, att ha varit älskad i sin "uselhet" - finns det ngt bättre? Samtalet var till min glädje. Du vet, jag känner tacksamhet för att du ringer mig ibland. För inget är självklart...Hoppas rullisarna var bra. Stor kram
Dottern
Jag lärde inte heller känna Malin på samma sätt som Bettan tyvärr men hon var fin. Trots att hon var så drabbad...
Hoppas du mår lite bättre nu? puss
Så fint du skriver..
Ja det är helt rätt ibland bara faller den känslan över en...
Det kan räcka med en liten sak för att man ska känna tacksamhet för LIVET...
Pernilla
Tack, dina ord värmer mig. Ja, ibland behövs inte så mkt. Vilket också är ganska fantastiskt.
Ha det gott o kram
Jag är tacksam för att jag blev omplacerad till psykiatrin en gång för länge sedan. Annars hade vi inte träffats och jag hade inte jobbat där jag jobbar och så...
Livet är roligt! Vad ett litet beslut av nån människa som skulle stänga en avdelning har påverkat mitt liv!
Bettan
Ja, ibland är det faktiskt slumpen/ödet som avgör hur det ska bli. Himla tur för mig tycker jag. För hur skulle mitt liv ha sett ut utan dig på arbetet? Och du, vi släpper aldrig eller hur?
Svarar här i stället... tycker det är enklare :)
Jo, att gå med i Carolines kör är nåt av det roligaste jag har gjort! Det är jag och min mamma och pappa som går och sjunger tillsammans. Superskoj!
Pratade med Sabina i början av året att hon skulle hänga med, men vi fick aldrig i hop det och sen blev det så fullt ett tag i början att det var svårt att få plats.
Nån gång i slutet av terminen får man ta med sig vänner igen, och då tänkte jag göra ett nytt försök att ta med Sabina. Så du får väl helt enkelt hänga på du oxå!
Ha det bra!
Förresten så håller jag med de andra;
vilket fint inlägg du skrev!
Vi är många som följer Sabinas kamp inser jag.. Hon verkar vara en helt otrolig tjej!
Sandra
Åh, så du pratade med Sabina om det? Trevligt.
Gör gärna ett nytt försök, tror jag ska försöka "hänga" på. Kanske. Är lite ringrostig i rösten, den förändras ju med åren. Men jag sjöng i kör tidigare och älskade det.
Ha det bra själv...
Sandra
Tack för de orden. Ja, flera hundra. Och vilken tjej. Man kan bara beundra henne.
Och innerligt hoppas att hon orkar fram till behandlingen i Uppsala...
Skicka en kommentar