Avskaffa lidandet?

Hade en intressant diskussion idag. Om lidandet. (Överlag alltså, inte specifikt ngn enskilds persons eller djurs lidande).
Problemet är att texten kan bli hur lång som helst nu om jag ska försöka förmedla en del av mina tankar utan att missförstås. Men å andra sidan - ibland kanske inte det får styra valet av text?
Nåväl, nog om det.

Jag skulle vilja avlägsna lidandet. Säger jag så där rakt upp och ner, utan ngn större analys av det hela. För om jag tänker "rått", från hjärtat, rent känslomässigt så önskar jag inte att ngn (varken människa eller djur) ska lida.
Jag pratar då om ett känslomässigt lidande, inte ett fysiskt. (det kan man också ha tankar om men det ryms inte här just nu. Dessutom är min "nisch" känslor och dess "språk").

Jag ger bara ett ex från djurvärlden:
Varje gång jag åker förbi en överkörd grävling på vägen så undrar jag om det är en hona med ungar. Och vad ungarna tänker när inte mamma kommer tillbaka.
Skräcken, rädslan och så småningom hungern (den fysiska smärtan) och slutligen döden.

Jag ger ngr fler ex från människans lidanden:
Måste ju då börja med alla som förlorar sina nära och kära förstås. Ofta ett oerhört lidande, på gränsen till vad man kanske klarar av, ofattbart för många.

Barnet som flyttar med familjen till en ny stad, förlorar alla vänner, blir mobbad i nya skolan! Vilken smärta för barnet, vilken sorg!!

Medarbetaren på jobbet som är så där lite påfrestande och irriterande. Som hela tiden behöver bekräftelse, hävdar sig själv, mästrar andra etc.
Man kan ju förstå att en sådan person har massor att prata om med en terapeut. Att det finns så mkt lidande från barndomen där så det nästan skulle vara outhärdligt för personen att få tillgång till. Skulle upptäckten dessutom vara att plötsligt förstå att man eg aldrig varit älskad - Vilken smärta!!!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Om jag möter en människa som jag tror bär på ett lidande (oavsett jag vet om det är sant, vad lidandet består utav etc) så får jag en ängels tålamod. Ibland in absurdum. För jag vill så gärna att den personen inte ska känna ngt mer lidande. Dvs om jag tycker personen kanske skulle gjort på det eller det sättet men inte gjort det så kan jag tålmodigt förklara.....
För att på ngt sätt inte skapa mer lidande.
Absurt faktiskt.


Så jag önskar ibland innerligt att det gick att avskaffa lidandet!!

Å jag vet ju att det inte går. För vad händer då med vår förmåga till empati?? Förmågan till inlevelse? Förmågan till omtänksamhet? Försvinner det?

Antagligen.

Jag sa från början att det här skulle bli ett långt inlägg trots att jag bara skrivit en mkt liten del om lidandet, konsekvenser etc etc. Men det går ju inte att fördjupa sig mer i detta, det blir för komplicerat.

Nu skulle man kunna dra den enkla slutsatsen att det bara handlar om mig själv, mitt liv, självupplevda händelser. Eller tungsinnet efter Felix.

Men jag har alltid tyckt så här, i många många år.
Jag är som alla andra märkt av mitt eget bagage, mitt eget inre "lidande".
Men jag talar inte så mkt om vad jag tänker ibland. Ni kanske förstår varför :)

Men i en önskevärld kan man väl få önska sig lite mindre lidande. Tycker iaf jag!